Den 21 april i år rullade lastbil nummer 1000 av bandet på Scanias fabrik i Södertälje — inte vilken lastbil som helst, utan en helt eldriven. Kunden var Falkenklev Logistik, ett åkeri från Skåne, och det blev ett litet firande med bandklippning på plats. Fabrikschef Mathias Wijkström beskrev det som ett skifte från uppstart till industriell leverans: kompetensen och kapaciteten för elproduktion finns nu på riktigt, inte bara som pilotprojekt.
Samma band, samma tempo
Det är lätt att förstå varför man firar. Elektriska lastbilar tillverkas numera på samma produktionslinje som dieselversionerna, med samma ledtider och samma kvalitetskrav. Stefan Lindblom, ansvarig för affärsstöd i Sverige, sa att elektrifieringen nu är en etablerad del av både Scanias verksamhet och kundernas vardag. Fossilfria fordon — el, biogas, RME tillsammans — stod för nära 29 procent av bolagets orderingång under året. I juni tecknades dessutom ett av Sveriges största elbussavtal någonsin, 91 batterielektriska bussar till transportören VR, med start i Södertäljetrafiken sommaren 2027.
En helt annan stämning
Samtidigt, på samma fabrik, en helt annan verklighet. Hösten före hade Scania gått igenom ett stort varsel, och omkring 350 medarbetare valde att köpas ut. I juni meddelade bolaget att möjligheten till distansarbete försvinner. Beslutet möttes av öppen irritation bland de anställda — folk som byggt sitt liv runt att kunna jobba hemifrån några dagar i veckan fick kort varsel om att det tar slut.
Två nyheter, samma vår, samma arbetsplats. Den ena handlar om en fabrik som bevisar att den klarar omställningen till eldrift utan att tappa fart. Den andra om vad det kostar internt att vara Södertäljes största arbetsgivare mitt i en omställning — färre anställda, mindre flexibilitet, mer krav på att synas på plats. För en stad där Scania fortfarande är den arbetsgivare flest känner någon som jobbar hos, är det svårt att skriva om det ena utan det andra.